Flärkån

Flärkån

lördag 13 augusti 2016



Länstidningens Malin Palmqvist var på plats när pjäsen "Vem älskar Yngve Frej" spelades för publik för första gången.

Det är bara att gratulera Markus Källström och hela ensemblen till hennes lysande  recension, se nedan.



Heter det Bråten eller Östentorp? Skomakare Gustavsson, spelad av Bernt Källström, ska sätta upp en skylt för att bevisa sin plats existens. Det blir "Fornminne" på skylten i stället, efter Elnas kommentar om att det är vad de är, bara gamla fornminnen. Men den oskyldiga skylten tas på allvar av förbipasserande och vips förvandlar Gustavsson Yngve Frejs gamla husgrund till en gravhög. Stadsbor har ett sug efter förr-i-tiden och såväl liens orv som de gamla trasmattorna betingar ett betydligt högre pris än vad Gustavsson, Elna och grannarna Öhman och Ericsson någonsin kunnat föreställa sig.

Slas roman från 1968 och filmatiseringen med Allan Edwall i rollen som Gustavsson (går att se på SVT:s Öppet arkiv) skildrar en brytningstid där det småskaliga livet på landet går från möjlighet till omöjlighet. Ingen vill längre laga sina skor hos skomakaren.

I Marcus Källströms amatörteaterversion har Pettersson gått från fotograf till mäklare som letar en fastighet att sälja i området. Det är en uppdatering som håller och en beskrivning av hur ekonomiska värden dominerar i dag. En fastighet har först och främst ett värde i pengar – inte för att den är någons hem. Och det är som att det ekonomiska värdet kladdar av sig på andra värden vilket förvandlar ett dyrare hem till ett bättre hem. Stefan Söderbergs mäklare söker ständigt täckning för mobilen men dras bit för bit in i Bråtenbornas liv och gör en resa från snabba klipp till andra värderingar.

Tvärs över vägen från spelplatsen finns konststigen Badhusparken som i egenskap av besöksmål blivit ett Pokéstop – något som givetvis också blir det fingerade fornminnets öde. Uppsättningen i Västerövsjö är full av sådana små, fina detaljer som spelas fram. Som när mäklaren ska dricka kaffe på fat för att smälta in och spiller ner sig med brännhett kaffe. Som den solidariska handlingen i att Tina Fagerbergs unga Anita sätter sig baktill med Berit Anderssons Elna, hon som likt sin generations kvinnor serverar kaffe, men inte tar plats vid bordet. Här anas också en kritik av kvinnors nedvärderade sysslor – hur mycket arbete ligger inte i en trasmatta?

"Vem älskar Yngve Frej?" ställer många frågor i ett stillsamt tempo. Hur kommer det sig att all den flit och allt det slit som nedlades i byarna resulterar i en allt större tystnad? Något som aldrig var meningen och som alltid var meningen. Den för mig viktigaste frågan är högaktuell och handlar om landsbygden som en autentisk, äkta plats eller som en kuliss. Det uppfunna fornminnet för tankarna till en kulturarvsturism där platsen tillskrivs ett värde utifrån i stället för inifrån.

Uppsättningen är inkännande, underfundig, mycket fint framspelad, vemodig och väldigt rolig.